Jag har alltid slukat böcker. Biblioteket var mitt andra hem under hela uppväxten. Släpade hem kassar och ryggsäckar fulla med böcker som jag plöjde i trädkojan i familjens torp.

I fjärde klass antog jag projektet att läsa mig genom skolbibliotekets ungdomsavdelning från A-Ö. Kom inte riiiktigt ända fram, stannade nog kring L.

Men från det att jag fick en egen liten inkomst bestämde jag mig för att sluta gå till biblioteket och köpa alla min böcker istället. Dels för att det är kul att äga böcker, men främst för att slippa pressen att läsa ut böckerna i tid. Och så har det rullat på fram till nyligen då jag insåg att:

1. De flesta av mina böcker ligger nedpackade i källaren utan att göra någon glad – vilket är både ekonomiskt och miljövänligt onödigt.

Så jag började sälja av en stor massa på loppisar (dock inte favoriterna) och skaffad mig ett bibliotekskort. Supersmidigt ”nuförtiden” när man både kan boka och boka om böckerna online så nu är jag återigen stammis på mitt lokala bibliotek.

Men. Återigen ett men. Det är ju fortfarande lite kul att äga böcker. Speciellt de med omslag lika vackra som konstverk. Boken på bilden nedan hittade jag förra helgen i ett bytesrum på Rikards systers studentboende. Mitt bland kärleksromaner och deckare från 90-talet låg Det susar i säven i en upplaga från 1957 och väntade på mig.

Fin på både in- och utsida, bra för ekonomin och framförallt för miljön. Dessutom väldigt kul att läsa en klassisk barnbok som denna!