Måndagen var blåsig och kall. Vi strosade runt lite i stan men gick ganska snart tillbaka mot vårt boende.

På vägen upptäckte vi något konstigt. En bil stod uppsvängd på gångbanan, den stod still men motorn var igång. I bilen satt en kvinna med slutna ögon och öppen mun.

Först trodde vi hon sov väldigt väldigt djupt. Men eftersom bilen var igång anade vi att inte allt stod rätt till. Även ett till par turister hade stannat för att titta.

Trots att jag nyligen gått HLR-utbildning tog det säkert fem minuter av velande innan vi agerade. Vi var rädda för vad det kunde vara – och om det kunde vara någon fara för oss.

Men till slut gick jag fram, öppnade dörren och försökte skaka liv i kvinnan. Precis som på HLR-utbildningen ropade jag ”Hallå, hallå! Kan du höra mig!” (trots att hon med största sannolikhet var italienare). Inget tecken på liv men hon andades, om än väldigt ryckigt. Bredvid henne kunde jag se en spruta.

Markus, som ursprungligen är från Italien, ringde 112 och kallade dit en ambulans som kom efter ett par minuter. Vid det här laget hade det samlats ytterligare ca tio personer runt bilen.

Ambulansvårdarna lyfte ur kvinnan på en bår men hon var fortfarande medvetslös när det körde iväg med henne.

Efter det gick vi hemåt. Skärrade allihop.

Dagen efter läste vi i tidningen att kvinnan hade diabetes och hade hamnat i insulinkoma, men efter behandling på sjukhuset vaknade hon upp och mår nu bra.

Är glad och stolt att vi trots velande och rädsla tog mod till oss ringde ambulans. Nästa gång hoppas jag att vi vågar agera snabbare!